Himmel och helvete nr. 56
on 13 augusti, 2016
Det förhåller sig följaktligen så att himlen är där man erkänner Herren, tror på honom och älskar honom. Variationer i dyrkan av honom på grund av variationer olika samhällen emellan medför inte någon skada utan är till gagn, ty det leder till himlens fullkomning. Att det förhåller sig så är svårt att förklara på begripligt sätt utan att begagna sig av i den lärda världen hävdvunna och allmänt förekommande uttryck, och genom dem framställa hur en enhet måste formas av många olika delar för att bli fullkomlig. Varje enhet uppkommer ur många olika delar, ty en enhet som inte uppkommer ur olika delar är inte något, har inte någon form och följaktligen inte någon beskaffenhet. När enheten däremot uppstår ur olika delar, och när dessa är i en fulländad form, i vilken varje del i tur och ordning förbinder sig med de andra delarna som en tillgiven vän, då har enheten en fulländad beskaffenhet.
Också himlen är en enhet bestående av många olika delar ordnade i en ytterst fulländad form, ty den himmelska formen är den mest fulländade av alla former. Att all fullkomning kommer av detta framstår klart av allt det vackra, ljuvliga och behagliga som påverkar såväl sinnena som hågen. Allt detta har nämligen inte sitt upphov och sin tillkomst från någon annan källa än samklangen och harmonien av många överensstämmande och enhälliga delar, oavsett om de existerar samtidigt eller i följd, men aldrig från det hela utan dess delar. Därför säger man
att omväxling förnöjer, och det är känt att nöjet beror av sakens beskaffenhet. Av allt detta kan man se liksom i en spegel att all fullkomning även i himlen uppstår ur omväxling, ty av det som visar sig i den naturliga världen kan det som finns i den andliga världen ses liksom i en spegel.