Senaste Nyheter från vår blogg

Ännu en pyrop och Per Amadeus Atterboms dikt om CL 42

Ännu en pyrop och Per Amadeus Atterboms dikt om CL 42

Av churchdmin i thoughts on 22 april, 2016

SYN
Jag såg åt himlen upp, en morgonstund,
Med klarnadt sinne, åt det klara blå:
Då upplät fästet sig; i trenne hvalf,
Det ena ofvanför det andra, sågs
Dess rund fördelt; på hvarje hvalfvet stod
En särskild engla-flock i skimmerkrets.
Då hördes ett basunskall, och en röst,
Som sade: ”Okändt är på jorden nu,
Hvad äkta kärlek är; till din själ dock
Skall flöda därom, ifrån hans hem,
Från tredje himlen sjelf; så Herren vill!”
Och se! Från tredje himlen kom en vagn
Som sken, liksom af diamant, och drogs
Af fålar, hvita såsom nyfälld snö.
I vagnen satt en engel, underskön:
Han syntes en; men när han närmre kom,
Jag såg att engeln var ett engla-par;
Och att i handen hvardera, med smek,
En paradisets turturdufva höll.
De ropte till mig nu, – men englars tal
Är som ljufligt sus af löf och våg,
För själens hörsel upplöst i ett språk
Af lena stämmors smältande musik:
”Vi nalkas, vän; men vakta dig, då än
Du jordens dunkla stoftbeklädnad bär,
Att icke sphären af vår himmels eld
Förtär dess trådar med dess öfvermakt!
Och huru vill, inom din arma verld,
Din tunga finna ord för en sådan syn?”
Jag svarade: ”Väl är jag jordisk blott;
Men Herren gifver kraft, och gifver ord.
Så kommen tveklöst!”
Och med ökad fart
På väg, af morgonröda strimmor bredd,
Det hvita spannets hofvar blänkte tätt,
Tills det framför mig avstannade; och se!
En man i vagnen, med sin Hustru, satt.
Och åter talte de: ”Ett evigt band förenar oss
se’n Gyllne Ålderns dar,
I samma oförgångna ungdomsfröjd;
Dess namn är Äktenskap: men oss sagdt,
Att nu blott namnet finns på jorden qvar”.
Hvad nu mig synligt blef – jag det förstod-
Var idel bild af Kärleks lif och prakt:
Form af hans lif var anlet och gestalt,
Form af hans prakt var drägtens herrlighet.
Ty mannen mognadt ung, med blick och hy
Af vishet blixtrande genomglänst,
Var klädd i purpurröd talar,
Och hyacinth-blå lifrock innanför,
Som af en gyllne gördel sammanhölls
Med spänne af saphirer, böjdt i ring
Omkring sin medelpunkt, en klar rubin;
Men underklädseln, ned till föttren, var
Af hvitt, det skäraste, med silfver väfdt.
Dock när jag såg till Qvinnan upp, – en glans
Mitt öga slog, hvaraf jag bländad stod,
Liksom på en gång seende och blind.
Hon märkte det, och sporde mig derom;
Men vid mitt svar: ”Jag ser – och ser dock ej”,
Hon smålog och åt sidan vände sig
Från Mannen bort; i ögonblicket sken
Det fagra anletet med minskadt ljus;
Väl var den tredje himlens skimmer än,
Men mera måttadt till min synkraft nu.
Dock fåfängt vore här allt skilderi!
Ty dertill ingen målare har färg
Och ingen teckning konst, och ingen skald
Beskrifning: nog, att allt var kärlek, – ren
Som hjertats himlakälla i sin frid,
Med stilla spegling vänd mot lifvets sol;
Så när, sin makes hulda spegelbild,
Hon vishet tog och ömhet återgaf
I hvarje ögonblick låg en odödlighet,
I hvarje löje blommade en vår.
Men eget var, att uti bägges tal
Beständigt blott en enda röst förnams;
Gemensamt för dem båda två: ty när
Hon talte, talte han ur henne ock,
Och hon jemväl ur honom, likaså;
Ett samljud, ännu mer oskiljeligt,
än när i jordisk sång, som likna vill,
Tvåstämmigt klinga hörs en melodi.
Men bäst jag så i lyssning stod försänkt,
Ur fjerran kom liksom en harpoton,
Följd af en plötslig ljusström, ljungelds-snar,
Men hvit och blid, ut tredje himlens port.
Då sade mig Makarne: ”Farväl!
Man återkallar oss; förglöm oss ej!” –
Och åter i sin vagn de fördes hän,
Som förr: dock med den skillnad, att hvad nyss
Mig turturdufvor syntes, var förbytt
Till fagra barn; af hvilka nu enhvar
Höll ett på sina knän och vid sitt bröst.
Det hvita spannet ilade, på väg
Ånyo, likt med friska rosor, strödd,
Och träd vid träd, med gullfrukt, gåfvo skygd.
Ur öppningen en ring af jungfrur kom
Till mötes: och bortom den ringen sken,
Utöfver underbara ängders rymd,
En sol, hvarur – i hast så tycktes mig –
Ett anlet, majestätiskt, men milt,
På englaparet såg med välbehag —
Men nu sig slöt min syn; jag böjde knä
Och tillbad; då gick ur skyn ett bud:
”Gack siare! Och för din jord förtälj,
Hvad himmelsk kärlek i sin skönhet är”.

Post CommentLeave a reply

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *