Författare: churchdmin

Himmel och helvete nr. 459

Himmel och helvete nr. 459

on 9 oktober, 2020

Man bör veta att den mänskliga formen hos varje människa efter döden är desto skönare ju innerligare människan har älskat Gudomliga sanningar och levt efter dem. Varje människas inre karaktär kommer nämligen fram och formas i enlighet med hennes kärlek och liv. Ju djupare en människa känner, desto mer överensstämmer därför hennes känsla med himlen och desto skönare är till följd av detta hennes ansikte. Därför är de änglar som bor i den innersta himlen de skönaste av alla, ty de är former av himmelsk kärlek…
Jag har sett änglaansikten från den tredje himlen med en sådan skönhet att ingen målare med all sin konstnärliga talang tillnärmelsevis kan ge ett sådant ljus åt färgerna att det efterliknar en tusendel av det strålande ljus och liv som visade sig i deras ansikten. Men ansiktena hos den lägsta himlen kan i någon mån efterliknas.
Sanna kristna religionen nr. 109

Sanna kristna religionen nr. 109

on 15 september, 2016

Kyrkans tillstånd före Herrens ankomst kan jämföras med skalet av någon frukt, såsom av pomerans, äpple, päron och druvor samt med smaken därav: men kyrkans tillstånd efter Hans ankomst kan jämföras med det inre av dessa frukter och smaken därav, förutan med dylika andra ting. Detta kommer därav, att Herren – sedan Han iklätt Sig även det Naturliga-Gudomliga – upplyser den inre andliga människan och på samma gång den yttre naturliga, ty då blott den inre människan upplyses men icke tillika den yttre, så uppstår skugga. Likaledes förhåller det sig, när blott den yttre men inte tillika den inre människan upplyses.

Himmel och helvete nr. 56

Himmel och helvete nr. 56

on 13 augusti, 2016

Det förhåller sig följaktligen så att himlen är där man erkänner Herren, tror på honom och älskar honom. Variationer i dyrkan av honom på grund av variationer olika samhällen emellan medför inte någon skada utan är till gagn, ty det leder till himlens fullkomning. Att det förhåller sig så är svårt att förklara på begripligt sätt utan att begagna sig av i den lärda världen hävdvunna och allmänt förekommande uttryck, och genom dem framställa hur en enhet måste formas av många olika delar för att bli fullkomlig. Varje enhet uppkommer ur många olika delar, ty en enhet som inte uppkommer ur olika delar är inte något, har inte någon form och följaktligen inte någon beskaffenhet. När enheten däremot uppstår ur olika delar, och när dessa är i en fulländad form, i vilken varje del i tur och ordning förbinder sig med de andra delarna som en tillgiven vän, då har enheten en fulländad beskaffenhet.
Också himlen är en enhet bestående av många olika delar ordnade i en ytterst fulländad form, ty den himmelska formen är den mest fulländade av alla former. Att all fullkomning kommer av detta framstår klart av allt det vackra, ljuvliga och behagliga som påverkar såväl sinnena som hågen. Allt detta har nämligen inte sitt upphov och sin tillkomst från någon annan källa än samklangen och harmonien av många överensstämmande och enhälliga delar, oavsett om de existerar samtidigt eller i följd, men aldrig från det hela utan dess delar. Därför säger man
att omväxling förnöjer, och det är känt att nöjet beror av sakens beskaffenhet. Av allt detta kan man se liksom i en spegel att all fullkomning även i himlen uppstår ur omväxling, ty av det som visar sig i den naturliga världen kan det som finns i den andliga världen ses liksom i en spegel.

Swedenborgs skrifter

on 1 juni, 2016

Det gudomliga finns i alla religioner att sanningar och olikheter finns överallt. Swedenborgs kristna religion och uppenbarelse är sann men har ryktet om sig att vara överintellektuell och labyrintisk att den är svår att begripa men har sina poänger som alla andra läror och religioner det gäller att ta sig till dess centrum och förstå vad Swedenborg menar med sina skrifter som har inre nivåer. det är sällan någon ensam som har hela sanningen om livet att det har ett oändligt djup i vissa avseenden. Om man bara tror på Swedenborgs skrifter som absoluta sanningar om livet solitärt blir man knäpp och insnöad som person om man inte kan tolka och placera dem rätt men jag tycker det är utmärkta att läsa som tilläggsskrifter att det finns många sanningar i dem att Swedenborg vidareutvecklat Kristendomen som korrespondenslära och ideer om livet i Himlen. Nya kyrkan talar öppet om att de respekterar alla människors livsåskådningar att alla har chansen att komma till Himlen att det är bara Gud som vet vilka som är hans utvalda och hans nåd är universell. De är inte religiösa, fanatiska fundamentalister utan intellektuella tänkare med en tro på Gud och det himmelska livet som de ser som samma väsen enligt mitt intryck av dem. De verkar vara väldigt trevliga människor. August Strindberg skrev att Swedenborg besvarat alla frågor om livet hur svåra de än må vara. Swedenborg har besvarat de flesta frågor om livet även för mig också men inte hur verkligheten ter sig konkret i Himlen Jesus talade mycket i liknelser om det att det är svårt att beskriva konkret även om det är konkret men det kanske måste upplevas att det är svårt att föreställa sig. Mycket kommer man känna igen och mycket är nytt i gudsrike men man kommer alltid uppleva hur det är både i ande och materia kropp och själ i en ny verklighet i ett nytt samhälle som är utopiskt och drömlikt.

Ännu en pyrop och Per Amadeus Atterboms dikt om CL 42

Ännu en pyrop och Per Amadeus Atterboms dikt om CL 42

on 22 april, 2016

SYN
Jag såg åt himlen upp, en morgonstund,
Med klarnadt sinne, åt det klara blå:
Då upplät fästet sig; i trenne hvalf,
Det ena ofvanför det andra, sågs
Dess rund fördelt; på hvarje hvalfvet stod
En särskild engla-flock i skimmerkrets.
Då hördes ett basunskall, och en röst,
Som sade: ”Okändt är på jorden nu,
Hvad äkta kärlek är; till din själ dock
Skall flöda därom, ifrån hans hem,
Från tredje himlen sjelf; så Herren vill!”
Och se! Från tredje himlen kom en vagn
Som sken, liksom af diamant, och drogs
Af fålar, hvita såsom nyfälld snö.
I vagnen satt en engel, underskön:
Han syntes en; men när han närmre kom,
Jag såg att engeln var ett engla-par;
Och att i handen hvardera, med smek,
En paradisets turturdufva höll.
De ropte till mig nu, – men englars tal
Är som ljufligt sus af löf och våg,
För själens hörsel upplöst i ett språk
Af lena stämmors smältande musik:
”Vi nalkas, vän; men vakta dig, då än
Du jordens dunkla stoftbeklädnad bär,
Att icke sphären af vår himmels eld
Förtär dess trådar med dess öfvermakt!
Och huru vill, inom din arma verld,
Din tunga finna ord för en sådan syn?”
Jag svarade: ”Väl är jag jordisk blott;
Men Herren gifver kraft, och gifver ord.
Så kommen tveklöst!”
Och med ökad fart
På väg, af morgonröda strimmor bredd,
Det hvita spannets hofvar blänkte tätt,
Tills det framför mig avstannade; och se!
En man i vagnen, med sin Hustru, satt.
Och åter talte de: ”Ett evigt band förenar oss
se’n Gyllne Ålderns dar,
I samma oförgångna ungdomsfröjd;
Dess namn är Äktenskap: men oss sagdt,
Att nu blott namnet finns på jorden qvar”.
Hvad nu mig synligt blef – jag det förstod-
Var idel bild af Kärleks lif och prakt:
Form af hans lif var anlet och gestalt,
Form af hans prakt var drägtens herrlighet.
Ty mannen mognadt ung, med blick och hy
Af vishet blixtrande genomglänst,
Var klädd i purpurröd talar,
Och hyacinth-blå lifrock innanför,
Som af en gyllne gördel sammanhölls
Med spänne af saphirer, böjdt i ring
Omkring sin medelpunkt, en klar rubin;
Men underklädseln, ned till föttren, var
Af hvitt, det skäraste, med silfver väfdt.
Dock när jag såg till Qvinnan upp, – en glans
Mitt öga slog, hvaraf jag bländad stod,
Liksom på en gång seende och blind.
Hon märkte det, och sporde mig derom;
Men vid mitt svar: ”Jag ser – och ser dock ej”,
Hon smålog och åt sidan vände sig
Från Mannen bort; i ögonblicket sken
Det fagra anletet med minskadt ljus;
Väl var den tredje himlens skimmer än,
Men mera måttadt till min synkraft nu.
Dock fåfängt vore här allt skilderi!
Ty dertill ingen målare har färg
Och ingen teckning konst, och ingen skald
Beskrifning: nog, att allt var kärlek, – ren
Som hjertats himlakälla i sin frid,
Med stilla spegling vänd mot lifvets sol;
Så när, sin makes hulda spegelbild,
Hon vishet tog och ömhet återgaf
I hvarje ögonblick låg en odödlighet,
I hvarje löje blommade en vår.
Men eget var, att uti bägges tal
Beständigt blott en enda röst förnams;
Gemensamt för dem båda två: ty när
Hon talte, talte han ur henne ock,
Och hon jemväl ur honom, likaså;
Ett samljud, ännu mer oskiljeligt,
än när i jordisk sång, som likna vill,
Tvåstämmigt klinga hörs en melodi.
Men bäst jag så i lyssning stod försänkt,
Ur fjerran kom liksom en harpoton,
Följd af en plötslig ljusström, ljungelds-snar,
Men hvit och blid, ut tredje himlens port.
Då sade mig Makarne: ”Farväl!
Man återkallar oss; förglöm oss ej!” –
Och åter i sin vagn de fördes hän,
Som förr: dock med den skillnad, att hvad nyss
Mig turturdufvor syntes, var förbytt
Till fagra barn; af hvilka nu enhvar
Höll ett på sina knän och vid sitt bröst.
Det hvita spannet ilade, på väg
Ånyo, likt med friska rosor, strödd,
Och träd vid träd, med gullfrukt, gåfvo skygd.
Ur öppningen en ring af jungfrur kom
Till mötes: och bortom den ringen sken,
Utöfver underbara ängders rymd,
En sol, hvarur – i hast så tycktes mig –
Ett anlet, majestätiskt, men milt,
På englaparet såg med välbehag —
Men nu sig slöt min syn; jag böjde knä
Och tillbad; då gick ur skyn ett bud:
”Gack siare! Och för din jord förtälj,
Hvad himmelsk kärlek i sin skönhet är”.